Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoFör vem existerar den provocerande konsten?
| För vem existerar den provocerande konsten? Året är 2000. En 15 åring sitter instängd på sitt rum och bläddrar i det sprillans nyinköpta exemplaret av boken Fittstim. Hon låter ögonen koncentrerat vandra och tar in bokens budskap; sida upp och sida ner av kvinnor som med sina egna röster bär fram olika smärtsamma och obekväma sanningar vilka slår an i ett hårt pickande tonårshjärta. Den läsande 15 åringen är jag, och i min nyfunna iver och kämpaglöd slänger jag mig på hemmets dator, går ut på nätet och beställer den himmelsblå tröjan med texten "Fittstim" på. År 2000 är det provokativt att bära den och det sticker i min kritiska mors ögon att se mig i den, ändå finner jag en styrka i känslan av att ha allierat mig med kvinnor som talar mitt språk, vars starka, sårbara och skambefriade berättelser om förtryck resonerar med mitt väsen och med min egen inneboende rebelliska natur. Något bubblar under ytan, någon har vrålat ursinnigt från scenen och med sin röst nått mig allra längst bak där jag står och knappt får plats. Jag känner ett brinnande systerskap, deras sanningar är även mina, min sanning är också obekväm och skaver. 24 år senare ligger den blå tröjan i min packning påväg till ett fotoprojekt med Nekromantik Photography och Linda Skugge, som genom Lady Lazarus fortsatt att förbli min idol och förebild när det kommer till självuttryck och sexuell frihet. Länge har jag funderat över hur jag vill framställa det jag ser som möjligheten att äntligen få ge uttryck för den kärleksdrabbning och tillhörighet jag möttes av i relation till bland andra Linda genom något slags, för mig, konstnärligt uttryck. När jag nu möter tonåringen igen återknyter jag till det vilda, något jag befarar att släktingar och gamla vänner kommer se ner på med skam. Gör det mig rädd? Ja, självklart, och ändå känns stunden för skapande symbolisk, helig och viktig. En ny familj tar form. Inramningen för projektet är allt annat än konventionell, den lyfter fram den experimentella tonårstjejen jag var då, som senare i livet kom att många gånger kvävas av förtryck från mina närmaste. Att konst kan fungera som ett uttryck för frihet, kärlek och tillhörighet är ett faktum, men frågan är hur vi tillåts visa vår kärlek genom konsten? När och för vem övergår kärleken till att bli ett tabu? Finns det några egentliga regler när det kommer till konstnärliga uttryck, och för vem kan det vara viktigt att eventuella regler faktiskt radikalt bryts? Mina tankar går till Anna Odell och hennes aktuella utställning Rekonstruktion - Psyket, där hon undersöker mötet mellan psykiatrin och den kärleksrelation hon utvecklade med sin vårdare under sin tid som ung och tvångsinlagd. I hennes rekonstruktion blir regelbrottet kärleken i sig, vilket kan anses utgöra den konstnärliga essensen för undersökning. Att visa upp det obekväma är modigt och sårbart, men att visa upp det obekväma som den verkligt räddande faktorn, som den kärleksfulla faktorn, det kan anses totalt vansinnigt. Då Elisabeth Ohlson 1998 visade upp Jesus iklädd röda klackskor under sin utställning Ecce Homo rasade präster och biskopar inom kyrkan över att bland annat se sin frälsare dela ut nattvard till en hbtq-kodad vänskapskrets. Provokationen gick såpass långt att den upprörde högt kyrkligt uppsatta i Vatikanen i Rom. Nyligen i en intervju med Yle 25/3 2024 sa Ohlson själv att '"Konsten är till för att skaka om oss. Den ska inte alltid vara vacker att titta på, utan viss konst ska verkligen röra om oss, och ska provocera". Även om tanken att konst även finns för att provocera är god, så kan den genom den provocerade betraktarens ögon transformeras. Ett viktigt budskap förvrids i vissa fall totalt till tabu och regelbrott, något som gör att de högre budskapen i konsten blir svåra att ta till sig. Det som i Ohlsons fall var tänkt som ett uttryck för mänskligt värde riskerar istället att plötsligt drunkna i politisk eller religiös sakdebatt. Jag funderar kring för vem Odells nya utställning slår an? När vi blir kritiska kanske vi bör ställa oss frågan - för vem finns denna till synes gränsöverskridande konsten? Vem behöver eventuellt se detta? Och givetvis slås jag själv rätt snart av insikten att den angår mig på ett högst personligt plan, då jag drömmer om att alliera mig med en tradition av människor som i konstens namn gjort det man kanske egentligen inte får göra för sin omgivning. Vissa behöver helt enkelt spegla upp något annat än det som tas förgivet och skönheten kan så många gånger ligga i någons mod. Natten är måhända mörk och skrämmande, men i bästa fall kan den lysa på det som inte syns. För den som är inlåst och lider av psykisk ohälsa är behovet av kärlek större än allt, och i Odells fall vann gränsöverskridande handlingar stort över den övriga hjälpen hon erbjöds under sin inlåsning, ett faktum som kan anses sätta saker på sin spets. Att konsten undersöker tabubelagda metoder kan såklart även anses vara mer regel än undantag, inte minst om vi funderar kring surrealisternas ansats att genom bland annat totala chockeffekter spränga upp betraktarens inre blick, för att frigöra all den underliggande potentialen som de menade låg dold för oss i vårt undermedvetna. Som jag älskar surrealisternas bidrag till den här världen. Det blickande ögats funktion inom tidig surrealism var både metaforisk och symbolisk, och de var inte rädda för att ta ut svängarna i sin ansats att med våld tvinga upp blicken hos sin publik. I den första inledande scenen av Luis Buñuel och Salvador Dahlís Den andalusiska hunden visas hur en man greppar tag om en kvinnas öga, varpå han handfast skär upp det med hjälp av ett vasst rakblad. Märk väl att filmen idag anses vara en hyllad juvel i den surrealistiska samlingen av verk. Detsamma gäller surrealisten Georges Batailles mycket märkliga bok Ögats historia vilken är späckad av ett konstant flöde av extrema perversiteter och våld, där ögat är en ständigt närvarande seendets symbol i de mest otänkbara scenarion. Jag minns tydligt då jag i akademiska sammanhang skulle studera denna bok, och hur vår mycket kompetenta Professor skruvade på sig en aning obekvämt då han erkände att han aldrig riktigt hittat något vettigt sätt att diskutera bokens innehåll på i en grupp med studenter. Och jag förstår honom. Alla som bekantat sig med Ögats historia kan förmodligen relatera till hur orelaterbart det absurda innehållet är, även om personen endast tagit del av någon enstaka sida eller mening. I Batailles fall kan vi se konst som ett försök att ge kärlek genom att använda själva tabut och sätta det i rullning. Låta det kasta omkull oss helt, så vi kan hamna rätt i oss själva igen. Surrealisternas önskan att blottlägga det undermedvetna kan i grunden förstås som en omsorg för människan och hennes inneboende natur. Ett försök att projicera ut sin röst, så det som är placerat längst bak inom oss vaknar och aktiveras. Då jag funderar vidare på människor som brutit konventioner poppar Paul Mccarthy upp som en nutida jokerfigur, vars performancekonst totalt golvade mig för ett antal år sedan. Jag kommer aldrig glömma hur totalt överväldigad jag blev av intryck då jag besökte hans utställning HEAD SHOP/SHOP HEAD på Moderna museet i Stockholm 2006. På Moderna museets egen hemsida beskrivs hans konst som "kontroversiell och radikal", vilket näst intill känns som ett förmildrande av det jag möttes av då jag fascinerat trevade omkring i en fiktiv värld av blod, skrik, obehag, kladd och lekfullt vansinne. Att välkammade museibesökare vandrade runt i en labyrint av explicit vulgaritet tillsammans med mig kändes ofattbart och fick mig att häpna, och jag förundrades över modet både hos museet, Mccarthy själv och inte minst den publik som med vördnad tog in den värld utställningen bjöd in till. Citerad på Moderna museets hemsida säger Mccarthy själv "Man kan se mina verk som vädrade rädslor, man kan se mina verk som vädrad kultur”. Att vädra rädslorna ger kulturen möjlighet att andas ny luft, och även om kanske inte alla njöt av att andas in och fylla lungorna med Mccarthys vädrade rädslor, så skänkte de mig tillfredsställelse. Att intresse fortfarande finns för det normbrytande inger hopp hos den som bär obekväma sanningar. Jag tänker att det är en stor trygghet att dessa konstnärer finns och har verkat inom historien, för den som själv önskar att våga något. När jag nu vandrat en stund bland diverse personliga förebilder och giganter känns det lite lugnare att landa i mitt eget handlande. Genom Odell förstår jag att kärlek inte alltid uppenbarar sig i skepnader som förväntas. Ohlsons uttalande om provokationens viktiga och omskakande effekter förlåter mig, nu när mina en gång nära kanske inte längre förmår att göra det. Att påminnas om att starka uttryck skapats med intention att ge starka intryck genom surrealisterna landar som en försoningens tanke i mitt inre. De vädrade rädslorna öppnar fönstret och in strömmar friska vårvindar och hopp om nytt liv och nya chanser. Jag kan redan känna den dömandes blick på mig och hur den förtvivlas av allt det vackra och fria jag försöker återupprätta i mig själv, men är samtidigt vaggad av människor som varit så oändligt mycket modigare än vad jag är. Det låter kanske märkligt, men det är en fin plats att vara människa på. Kanske är det ändå så, att den provocerande konsten finns för en sån som mig. /Profetissan |
Tillagd 10 maj 2024 Debattartiklar om sexualitet och identitet #Kinky #Kvinna #Egenupplevt #Min vardag #Vår kultur #Personligt #Relationer/kärlek #Sex #Erotik #Fritid/hobby #Konst #Min omgivning #Vänner #Samhälle #BDSM
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.