Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoGrundkänsla del tre - Vreden
Vreden är den känsla som jag har minst beröring med i mitt dagliga liv. I stort sätt så undviker jag att låta den ha ett fritt och okontrollerat förlopp i mitt inre. Jag har under många år funderat mycket kring varför jag inte är en exploderande individ. Jag har sett många som formligen kastar sig in i sitt raseri rent mentalt, det kan ligga en viss befrielse i ett sådant uttryck om det tas emot av en part som kan hantera det. I min ungdom frågade jag en gång min mästare om det var något som fattades mig eftersom att jag inte kunde uttrycka vreden inom mig genom att explodera och få direkt utlopp för min frustration. Detta bekymrade mig oerhört mycket just vid denna tidpunkt, tankarna gick åt det hållet att jag kanske var kraftigt hämmad eller mentalt inkapabel att visa denna sida av mig själv. Varför är jag alltid så återhållsam och lugn. Många skulle tycka det är en stor styrka kanske, men när man står på andra sida staketet är det inte alltid så uppenbart för en själv. Svaret jag fick är att jag är en person som låter vreden sippra ut ur mig själv, mycket långsamt. Det är som om jag har droppar av nitroglycerin som förångas och långsamt neutraliseras över lång tid. Jag har noterat att personer i min omgivning som är av den mer explosiva naturen har mycket svårt att ta in min form av mer långsamt läckande läckage och jag kan mycket väl förstå dem. Är man en gepard som försöker ge sig på en snigel så kan det leda till en hel del frustration, speciellt eftersom jag inte ens har hittat till startblocken när geparden redan har gått i mål... Vredens kraft är i mångt och mycket lika grym som vacker. Utan pardon eller hänsyn skövlar den sina offer med en förbluffande snabbhet. Livet och själen som är så skört. Vår djuriska aggression frågar inte om lov, avsäger sig alla konsekvensen och låter bilan falla utan ett uns av samvete. Ruelse kommer alltid efteråt, när elden falnat och vi inser hur vårt handlande har förintat allt. A Poison Tree I was angry with my friend: I told my wrath, my wrath did end. I was angry with my foe: I told it not, my wrath did grow. And I watered it in fears Night and morning with my tears, And I sunned it with smiles And with soft deceitful wiles. And it grew both day and night, Till it bore an apple bright, And my foe beheld it shine, And he knew that it was mine, - And into my garden stole When the night had veiled the pole; In the morning, glad, I see My foe outstretched beneath the tree. - William Blake LORD BYRON |
Tillagd 2 feb 2019 Debattartiklar om sexualitet och identitet
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.